Uppgift 3

Min nyhetsartikel har jag funnit i Dagens Nyheter 15/5 2013. Den handlar om ”Mama London”, eller Pauline Namwira som hon egentligen heter, som låter våldtäktsoffer ifrån Kongo-Kinshasa bli omhändertagna på hennes centrum och få hjälp med att komma över de trauman de varit med om. Anledningen till att jag har valt den här artikeln är för att den handlar om en kvinna som, precis som Ombeni, kommer ifrån Kongo-Kinshasa. När jag läste artikeln gick mina tankar till Ombeni eftersom hon har liknande erfarenheter som kvinnorna och flickorna som Mama London jobbar med. Precis som Ombeni får hjälp att starta ett nytt liv i Sverige och komma över sina trauman så får kvinnorna som kommer till Mama London samma chans som Ombeni. Våldtäkter används ofta som ett slags vapen i krig för att traumatisera och splittra familjer. Kvinnorna stöts ofta bort från sina män och familjen och de skuldbeläggs. När Mama London besökte Sverige i veckan berättar hon för DN: ”På mitt centrum hjälper vi tre kategorier av kvinnor, unga våldtagna flickor, våldtagna kvinnor som övergivits av sina makar, och kvinnor som aids av sina våldtäktsmän.” Mama London jobbar mycket med att kvinnorna ska få tillbaka sitt självförtroende och få utbildning.

I boken tar de flesta jämnåriga flickorna avstånd ifrån Ombeni och har svårt att förstå vad Ombeni varit med om. Ombeni själv berättar inte för någon om sina upplevelser vilket kvinnorna hos Mama London ges möjlighet att göra. Ombeni känner sig ensam och saknar sin familj och vänner att anförtro sig på. Jag tror det kan bli enklare för kvinnorna hos Mama London att återhämta sig och gå vidare i livet genom att få prata med andra kvinnor som varit med om samma händelser.

Här är artikeln.

Nu har jag läst halva boken I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Waldhén . Konflikten i boken är att Obeni inte kan komma ifrån de hemskheter hon varit med om i Kongo. Hon drömmer mardrömmar om nätterna och sover ibland inte alls. I skolan har hon inga vänner och har jättesvårt att passa in och bli omtyckt.

Om jag var Obeni så skulle jag försöka få hjälp av någon jag kan lite på, få hjälp med mina mardrömmar och skaffa en vän eller två som kan hjälpa mig när jag har det svårt. Jag förstår att det skulle vara hårt eftersom att hon har varit med om så otäcka saker men att prata ut om det och dela med sig av sina känslor kan hjälpa henne att få bukt med sina rädslor.

Om jag var en av Obenis kompisar och visste att hon mådde så dåligt skulle jag göra allt för att få henne att kontakta någon sorts psykiatriker som hjälper henne med hennes problem. Självklart skulle jag göra det jag kan för att få henne att må bättre och slippa tänka på hennes ruskiga förflutna.

Jag läser boken ”I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig” som är skriven utav Christina Wahldén. Den handlar om artonåriga Ombeni som har flytt ifrån ett krigshärjat Kongo. Att komma ensam till ett annat land är tufft, Ombeni har det extra svårt att anpassa sig till den svenska kulturen. Det är stor skillnad på vardagen i Sverige och vardagen i Kongo. ”Det växer inga bananer här. Det är konstigt. Jag frågade min lärare i skolan en gång, men hon skrattade åt mig”. (Sid.11) Hon har sett sina föräldrar och sin lillebror bli skjutna, hon har blivit våldtagen så många gånger att hon tappat räkningen och hon lever med vetskapen om att hennes systrar finns kvar i Kongo och att hon förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen. Nu har hon kommit till Sverige, och eftersom hon är myndig, bor hon själv och inte hemma hos någon familj. Om nätterna har hon svårt att sova eftersom hon har fruktansvärda mardrömmar om det som hänt tidigare i hennes liv. Hon berättar inte längre för någon om vad hon varit med om eftersom hon tappat hoppet om att någon ska förstå.

Jag tycker att boken är intressant, Wahldén gör ett bra jobb med att uppmärksamma både kriget i Kongo och hur det kan vara att komma till ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn. Boken blir bättre och bättre ju mer jag läser och handlingen fortlöper ganska fort. Inga parallellhandlingar förekommer och boken är väldigt verklighetstrogen eftersom att den är självupplevd. Det hon är med om händer varje dag i världen.