Jag läser boken ”I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig” som är skriven utav Christina Wahldén. Den handlar om artonåriga Ombeni som har flytt ifrån ett krigshärjat Kongo. Att komma ensam till ett annat land är tufft, Ombeni har det extra svårt att anpassa sig till den svenska kulturen. Det är stor skillnad på vardagen i Sverige och vardagen i Kongo. ”Det växer inga bananer här. Det är konstigt. Jag frågade min lärare i skolan en gång, men hon skrattade åt mig”. (Sid.11) Hon har sett sina föräldrar och sin lillebror bli skjutna, hon har blivit våldtagen så många gånger att hon tappat räkningen och hon lever med vetskapen om att hennes systrar finns kvar i Kongo och att hon förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen. Nu har hon kommit till Sverige, och eftersom hon är myndig, bor hon själv och inte hemma hos någon familj. Om nätterna har hon svårt att sova eftersom hon har fruktansvärda mardrömmar om det som hänt tidigare i hennes liv. Hon berättar inte längre för någon om vad hon varit med om eftersom hon tappat hoppet om att någon ska förstå.

Jag tycker att boken är intressant, Wahldén gör ett bra jobb med att uppmärksamma både kriget i Kongo och hur det kan vara att komma till ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn. Boken blir bättre och bättre ju mer jag läser och handlingen fortlöper ganska fort. Inga parallellhandlingar förekommer och boken är väldigt verklighetstrogen eftersom att den är självupplevd. Det hon är med om händer varje dag i världen.