Jag har nu läst hälften utav Christina Wahldéns bok I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig.
Konflikten i boken är att Ombeni har kommit till Sverige som ensam flykting
utan sina föräldrar och har väldigt svårt att anpassa sig till den Svenska
kulturen och hur man beter sig i Sverige. Jag tycker synd om Ombeni eftersom
att hon inte är så duktig på svenska språket, hon är helt ensam och hon blir
inte så bra behandlad i skolan. Ingen förstår heller hur hemskt det är att vara
flykting, hon har sett sina föräldrar och sin bror bli halshuggna, sina systrar
bli våldtagna och hon har själv blivit våldtagen många gånger.
Om jag var i samma situation som Ombeni är i så skulle jag
nog vara väldigt deprimerad, jag kan inte tänka mig hur hemskt det måste vara
att flytta till ett helt främmande land där man inte känner någon. Jag skulle
verkligen inte må bättre när jag vet att min familj har blivit brutalt mördade.
Om jag kände Ombeni så skulle jag försöka vara en så god vän
som möjligt och stötta henne efter allt som hon har gått igenom. Som jag sa tidigare så tycker jag väldigt
synd om henne och det tror jag att de flesta andra också gör.
I Sverige så hjälper man väldigt många från krigsdrabbade
länder genom att låta dem komma till Sverige och få ett bra liv här. Det tycker
jag är bra, om de inte skulle ha fått kommit till Sverige så hade de kanske
inte överlevt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar