Jag har läst hälften av boken "I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig" som är skriven av Christina Wahldén. Konflikten i boken är att Ombeni försöker glömma alla hemska saker som hon varit med om och försöka passa in i den svenska kulturen. Hon drömmer mardrömmar varje natt och ibland sover hon inte alls och ändå måste gå till skolan dagen efter.
Om jag var i samma situation som Ombeni så skulle jag vara väldigt ledsen och deprimerad hela tiden och skulle prata med en kurator så jag får berätta vad som har hänt så skulle det kanske kännas bättre. Om jag var en nära kompis så skulle jag peppa henne och prata med henne så hon känner sig bättre men om det inte funkade så skulle jag söka hjälp åt henne. Jag skulle också ta med henne till fester och sådana saker så hon tänker på annat och kanske får fler kompisar.
Jag tycker det är bra att Sverige tar in krigsdrabbade i landet och hjälper dem få ett bättre liv. Om inte Sverige hade släppt in Krigsdrabbade hade nog Ombeni dött hon med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar