Jag har nu läst hälften utav Christina Wahldéns bok I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig. Konflikten i boken är att Ombeni inte kan glömma det hon har varit med om, alla hemska saker som har har varit med om sitter i hennes hjärna och hon drömmar om det varje natt. Hon drömmar så mycker mardrömmar så att hon ibland går sömnlös till skolan. Obeni har även svårt att skaffa kompisar i skolan pga hennes rädsla och hennes förflutet.

Om jag hade varit Obeni så skulle jag ha gått till en kurator eller försöka bli  vän med någon som hon kan prata om allt med. Jag tror att Obeni skulle må bra av att hitta någon som hon kan prata om allt mellan himel och jord om.

Om jag vore Obeni så skulle jag inte må så bra om jag höll allt inom mig hela tiden.
Om jag var Obenis vän så skulle jag göra allt för att få henne att må bra, jag skulle lyssna på hennes problem och sen så skulle jag försöka förstå även fast jag inte har varit med om en sån situation. Det skadar inte att försöka att förstå allt som har varit med om.

Jag skulle även råda henne att gå till en psykiatriker som kan hjälpa henne att omvandla hennes negativa minnen, känslor, och smärtor.